Bachs juloratorium är aldrig fel
Lyssnade på Bachs vackra juloratorium på morgonen. Jag minns att mamma och pappa hade den på en dubbelskiva hemma när vi bodde i Uppsala. Då var jag i sexårsåldern. De lyssnade aldrig på juloratoriet, men jag tyckte den hade ett fint fodral och jag var nyfiken på musiken. Men eftersom mamma och pappa inte tycktes uppskatta den underbara musik så lyssnade inte jag heller då. Pappa lyssnade bara på Stravinsky.
Gösta ringde på morgonen, han hade reagerat på att jag skrivit att Stäppvargen var en ungdomsbok. Han menade att existentiella livsfrågor är det inget fel i att fördjupa sig i hela livet. Och en viss tröst är Hesses böcker. Fast historia är ju väldigt roligt att läsa när jag är medelålders. Dessutom, när jag handlade på Ica idag, stod det en fet farbror bakom mig i skepparmössa som köpte ett dataspel med Ishockey. Och framför mig stod det en kvinna som hade vagn i korgkassan, irriterande. Och framför mig i kassan där jag köpte julfrimärken stod den pensionerade kranföraren. Han köpte ett paket cigarretter.
I kväll skall vi på "Figaros bröllop" av Mozart, en lång opera och i morgon skall jag upp fyra. Bara tanken gör mig orolig därför skriver jag ett par rader ur "Stäppvargen":
"Stäppens rolösa vargar, dessa som ständigt lider och lider fruktansvärt, de som inte har spänstighet nog att bryta sig ut i stjärnrymden, de som känner sig kallade till det absoluta men ändå inte har förmågan att leva där: för dem finns till sist, när lidandet gjort dess ande stark och elastisk, en försonande utväg i humorn." (Herman Hesse, Stäppvargen s. 12).