brevet

Kommer inte längre i de pratglada tjejernas vagn, tåget stannar en meter längre fram så jag kommer i en sömnig vagn bakom.

Hann få tidningsutdelaren Valentins tidning Göteborg City, fast ett ögonblick var han lite förvirrad om han skulle dela ut till personen på vänster eller höger sida. Ungefär som om Luisinho försökte stoppa Platini och Giresse som kommer kutande på var sin sida om honom. Valentin delar bara ut tidningar i rusningstid. Fick en pepparkaka av en tös som var tomte på Drottningtorget, men jag missade nescafé som Metro delade ut. Göteborg glänser av ljus i rött och blått vid Brunnsparken och upp längs Kungsportsavenyn.

På jobbet hade städerskorna glitterband om huvudet. De var de enda luciorna jag såg, lokalvårdarna var tjusiga lucior.

Bara Sonja(namnet är påhittat) och jag på jobbet. Undertiden som vi satt och drack morgonkaffe så stormade det in fyra höjdare. Skulle tala om ett nytt bibliotek. Ett ögonblick gjorde jag några chefer chockade när jag sade att en institution redan scannat in 1000 uppsatser själva. Det var när jag skulle visa flickan som ville ha litteratur om Anorexia Nervosa som jag fick syn på 800 obekanta uppsatser. Men sedan visade det sig att de bara var på bibliografisk nivå. Typiskt mig att röra upp imel och jord, men sedan visar det sig vara falskt alarm.
-Hur trivs du där borta då? frågar en förstebibliotekarie.
-Jo, det är ganska okej, tvåans spårvagn går ju ända fram.
-Jasså du pratar om pendlingen? Jag menade hur du trivs på biblioteket?
Shit, nu sa jag fel igen, jag vet ju inte vad jag vill riktigt.
-Jo, det är väl trevligt, känner bara igen en och annan journaliststudent... Lite konstigt med alla böcker på spanska... Pratade med en journaliststudent som sa att hon får börja uppdatera sin spanska...
-Får du mycket frågor och så?
Aha, de försöker knyta mig dit.
-Nja, det är ju mycket som är nytt... jag känner ju betydligt fler här... de frågar mest de som har varit här längre... Igår var det mest William Ralph Dean (namnet är fingerat) som fick frågor... När jag sitter till höger är det liksom en ramp, så de inte får syn på mig... Han berättade också att han direkt försöker få ögonkontakt med besökarna... Annars var William Ralp Dean en trevlig bekantskap... det var första gången jag jobbade med honom.