Fahrenheit 451
Det var inte så mycket folk utan att jag hann primärkatalogisera några rapporter från Äldrecentrum. Egentligen är det inget att rekommendera att göra det i informationen. Men jag gör det för att göra lite nytta. Ingen svår katalogisering, det är som med schack att du får ha ett antal drag framåt i huvudet.
Sedan kom några journaliststudenter med kamera och mikrofon och intervjuvade mig. Det kommer nog att gå bra för dem, även om jag hade ställt frågorna annorlunda.
-Hur länge har du jobbat här?
-Sex år.
-Trivs du här?
-Ja.
-Har ni många studenter?
-Ja… Det är väl lite olika beroende på vilka institutioner som har kurser.
-Har ni många böcker?
-Ja.
-Har ni många studenter med utländsk härkomst?
-Ja… det tycker vi är trevligt.
Efter lunch hämtade jag tre kartonger med uppsatser i Socialt arbete. Jag bara katalogiserar på. Jag är ju anställd för att arbeta även om det råder viss vemodsstämning över att vi skall gallra allt. Allting förgås ju ändå. Sjukhuset jag jobbade på för flera år sedan lades ner, flygplatsen jag sopade lades ner, bussen jag körde skrotades. Ingenting är för evigt. "Inget är oss så kärt som livet och ingenting är så säkert som döden" (Linne tror jag). So why bother.
(Papper självantänds vid Fahrenheit 451 grader)