brevet

Sol och tio plusgrader. Min chef Sonja (namnet är påhittat) var tillbaka idag och det var uppmuntrande. Vi har jobbat tillsammans i sju år.

Satt mest och planerade för undervisning jag skall ha nästa vecka. Det skall bli roligt eftersom det är samma grupp från en fristående kurs och allt verkar fungera bra. De är ofta motiverade och har läst grundutbildningen tidigare. Skall visa dem hur de söker i PsycINFO, Social Science Citation Index, Pubmed och så vidare.

I lånedisken kom en andfådd herre med en påse böcker.

-Det är från min son... Han har flyttat till USA... De är lite sena... Har du något papper kan jag skriva ner min adress så kan du skicka räkningen till mig.

Jag var som ett frågotecken jag förstod ingenting. Nervöst plitade han ner namn och adress och sedan försvann han snabbt som en iller ut i solen.

Jag tog traven med böcker och återlämnade dem. De skulle varit återlämnade 1998. Då arbetade jag inte ens här, på den tiden slet jag i ett bokmagasin. Studenterna skriver sina uppsatser och går sina kurser, sedan ligger världen öppen för dem.

Gick ner med en vagn och hämtade lite dammiga böcker som stod längst in i magasinet. Ingen hade säkert rört dem på tjugo år så det var ett centimetertjockt lager med damm på deras ryggar. När jag kom tillbaka var en institutionssekreterare från masskommunikation här.

-Har ni kvar uppsatserna från Masskommunikation? Ni har väl inte slängt dem?

-Nej inte ännu, de skulle ju digitaliseras, men det blev ju stopp med det så nu vet vi inte vad vi ska göra med dem?

-Ska inte de upp till studietorget vid Linnéplatsen?

-Nej, vi ska inte ha några böcker där... bara studietorg, sa jag.

-Men jag hade hört att uppsatserna ska dit.

-Jag vill väl inte dit egentligen.