brevet

Vaknade klockan fem och hade ont i magen. Det var inte så kul precis att vakna med den värken som jag inte visste var den kom från? Gick upp klockan sex och började göra frukost. Petade i mig lite mat och drack en kopp rooiboste gick och lade mig igen och när jag vaknade vid niotiden hade det gått över och jag kunde dricka kaffe med Kristina. Solen sken och det var riktigt försommarväder. Cyklade tillfiskaffären och köpte fiskburgare och en makrill. Sedan tog jag och min underbara fru en promenad och lämnade min deklaration. På hemvägen såg vi sjuksköterskor som demonstrerade för högre lön. Därefter pratade  vi hela vägen hem om löner och arbete.

  Efter att ha ätit fiskburgare till lunch gick jag till gymmet. Det var inte så mycket folk, på nedre våningen var det bara ett gäng pojkar som skulle träna boxning. Jag kunde faktiskt träna rygg och axlar ostört.

   Hemma pussade jag min fru och bryggde eftermiddagskaffe.

-Hur känns det att fylla femtio snart? Frågade Kristina.

-Det känns bra, sa jag. Men det är faktiskt ett år kvar.

"Det innevarande ögonblicket, denna gäckande tidpunkt som alltid är med dig, kan vara den mest underbara upplevelse som finns om du bara låter dig förloras i det. Sug i dig allt som varje ögonblick innehåller och tona bort det förflutna som är över och framtiden som kommer så småningom. Fånga det innevarande ögonblicket som det enda du har. Och kom ihåg... att önska sig, hoppas och ångra sig är de vanligaste och farligaste sätten att undvika nuet." (Wayne D. Dyer Älska dig själv, s. 37 f.) Men det är klart om jag har ont i magen kan jag ju inte vara glad för ögonblicket? Eller ännu värre om jag var barnsoldat i något afrikanskt land?

   Ska gå och lyssna en stund på Alan Stivell tror jag.

Penseer på balkongen