Den osynlige mannen

I hela veckan har jag oroat mig för den här dagen då jag skulle stå för kaffe och kaka till fikat i magasinet. Gick till Ica Fokus och köpte en chokladkaka. Slängde i mig en pyttipanna som kostade 70 kronor. Hälsade på en kollega, eller jag fick skrika åt henne för att hon skulle se att jag existerade. Hälsade på en annan kollega på vägen tillbaka, men då var jag helt osynlig. Men så är det, folk är så inne i sina egna tankar tror jag. Eller också är jag alldeles för osynlig och skugglik?

   I magasinet blev det i alla fall fredagsfest. R. Hjälpte till att duka och T. diskade i ett handfat som fanns bakom en bokhylla.

   Min huvudsakliga sysselsättning idag har varit att sortera bokkort. Jobbade över en kvart eftersom tåget var en kvart sent i morse. "Ett tekniskt fel" sa konduktören.


Igår frågade F. Och H. Om jag sett några snygga tjejer på gymmet? Jag blev lite konfunderad för allt jag tänkte på var att jag skulle hem till kvinnan i mitt liv. Sedan har jag fått reda på hur det ligger till. I flera år har en strof från en dikt cirkulerat i mitt huvud. Nu gjorde jag slag i saken och tog reda på vad det var för dikt som jag tänkt på? I morse funderade Kristina om hon skulle ha strumpor i sandalerna eller gå utan strumpor. Jag sa naturligtvis att hon skulle ha strumpor så hon inte skulle frysa.


Jag fryser om dina händer.

När du ler blir jag varm av dig.

Du är glädjen som allting tänder

och ångesten på min stig.

Så rik är jag vorden och väger

En värld sen jag blev din

- så fattig att jag inte äger

en droppe blod som är min.


(Bo Bergman ur Över tid och rum)

I och för sig är Kristina och jag ett gammalt strävsamt par.
Kristina och jag
Kristina och jag vid Röda Fortet i Agra



Kristina på kafé
Kristina och jag på Norsesunds restaurang

Arbete | |
Upp