Den långa dagen

En seg dag. Satt och drog kort hela dagen och pratade egentligen inte med någon. Växlade några ord med E.H. om Woody Allen. Halv fem gick jag ner till det lilla kaféet vid Avenyarkaden och träffade Gösta, . Det kändes bra att dryfta lite tankar med min gamle vän. Han hade haft en jobbig dag med gnälliga tanter. Han hade haft en kort morgontjänst. Vi pratade lite om Kafkas "Slottet" som vi båda tycker är bra. Känner att det kanske skulle vara på sin plats att nämna ett par ord av Dostojevskij ur ett brev som han skrev till sin bror. Han skrev brevet efter att ha blivit benådas från en avrättning:

"Jag har inte tappat modet, inte förtvivlat. Livet är överallt livet; livet finns inom oss alla och inte utanför oss. Det kommer att finnas människor vid min sida, och att vara en människa bland människor och alltid förbli en människa, att trots alla olyckor hålla modet uppe och gå vidare - det är livet, det är vad livet handlar om. Detta har jag insett. Denna tanke har blivit ett med mitt kött och blod. Ja detta är sant! Detta är mitt huvud som har skapat, som har levt konstens höga liv, som har insett och lärt känna andens höga krav, detta huvud har redan skilts från mina skuldror. Allt som återstår är mitt minne och sådana bilder som jag skapat men ännu inte gestaltat. Ja, de kommer att ruttna inom mig. Men ett hjärta har jag ännu och detta samma kött och blod som kan älska och plågas och hysa medlidande och minas. Och detta är ändå livet. On voit le soleil! (Man kan se solen!)" (Fjodor Dostojevskij ur Sven Linnérs Dostojevskij. Helgonbild och livsmystik.)

Tänkte på de här meningarna när jag satt på tåget hem.
Arbete | |
Upp