Den långa dagen
"Jag har inte tappat modet, inte förtvivlat. Livet är överallt livet; livet finns inom oss alla och inte utanför oss. Det kommer att finnas människor vid min sida, och att vara en människa bland människor och alltid förbli en människa, att trots alla olyckor hålla modet uppe och gå vidare - det är livet, det är vad livet handlar om. Detta har jag insett. Denna tanke har blivit ett med mitt kött och blod. Ja detta är sant! Detta är mitt huvud som har skapat, som har levt konstens höga liv, som har insett och lärt känna andens höga krav, detta huvud har redan skilts från mina skuldror. Allt som återstår är mitt minne och sådana bilder som jag skapat men ännu inte gestaltat. Ja, de kommer att ruttna inom mig. Men ett hjärta har jag ännu och detta samma kött och blod som kan älska och plågas och hysa medlidande och minas. Och detta är ändå livet. On voit le soleil! (Man kan se solen!)" (Fjodor Dostojevskij ur Sven Linnérs Dostojevskij. Helgonbild och livsmystik.)
Tänkte på de här meningarna när jag satt på tåget hem.