Resan till Falköping
Gick upp och började göra frukost. Satte på datorn och såg att jag fått ett meddelande från Ingemar. Han undrade om jag märkt att Glenn Gould ofta nynnade samtidigt som han spelade piano? När jag svarade att jag märkt det gick jag till Ica och handlade. Undrar vart den pensionerade kranföraren tagit vägen? Han brukade alltid sitta och prata med de andra pensionärerna utanför Ica Maxi. Det gick ganska bra att handla. Grape, fruktyoghurt, ägg, sallad, smör och bröd. Precis när jag skulle avsluta med att köpa lite glass så hördes en röst:
-Hej Klas.
Det var Magnus. Han var granne med oss första året vi bodde här.
-Hej, svarade jag och försökte le lite.
-Hur är det? frågade han.
-Jo, men det är bra. Tycker mest jag pendlar och jobbar, sa jag, tiden går så fort.
-Hur mår du? jobbar du heltid?
-Jo, jag jobbar heltid. Arbetar du också heltid? Har du kvar järnaffären?
-Nä, den har jag sålt.
-Då slipper du all hanteringen av papper och sådant?
-Nä, jag är chef fortfarande, men jag äger inte affären och det är så skönt.
Sedan hade han bråttom och hastade iväg. Jag tycker också om människor. Vet inte varför jag då och då är ganska tillbakadragen och inte pratar så mycket? Det har nog med uppväxten att göra? Flytten från Uppsala till Falköping när jag var sex år? För första gången på tio år tittade jag på något jag skrev för många år sedan om uppväxten i Falköping. Men det var fruktansvärt dåligt skrivet. I drömmen i morse var det sol och sommar i Falköping.
När jag kom hem var klockan halv tio. Fem i tio gick jag till gymmet. Det var faktiskt en hel del folk där,men det var nästan alltid är där. De pratglada sossarna, gymmets Pigge och Gnidde, var där och många jag bara kände igen. När jag cyklade hem kände jag en doft av syrén.
Glenn Gould spelar en pianosonat av Beethoven