brevet

På morgonen när jag ska till jobbet ser jag alla spårvagnarna komma farande åt olika håll, som en sörja med grodyngel. Folk går hur som helst och har bråttom till sina arbeten. Jag brukar titta på förarna och tycker de är fantastiska som styr fram vagnarna och ofta är i tid. 

   På jobbet i förrgår hörde jag några kollegor som kom ur en hiss diskutera en artikel i GP antar jag om en förare som inte släppte på en passagerare utan körde. Sedan fick han stopp i en växel och släppte inte på då heller.
   Jag har inte kört spårvagn men jag har kört buss i Göteborg. Det här var i början av 80-talet. Jag minns att vi hade fått tillsägelse från ledningen att inte släppa av genom framdörrarna utan bara bakdörrarna. Det var bara påstigning genom framdörrarna. Jag tror hållplatsen innan Klareberg på Hisingen hette Lillkärr Norra. Jag minns att jag stannade och släppte av de flesta genom bakdörrarna, men det var två jag hänvisade till bakdörrarna. Deras buss de skulle med stod på Klareberg. Det blev nästan lynchstämning mot mig så jag gav naturligtvis upp och släppte av dem.
   Jag kan tänka att Spårvagnsföraren förhöll sig till regler. Eller det troligaste var att han låg efter i tidtabellen. Och det har jag också lite historier om när jag till exempel missade en färja för jag var sen.


foto Klas Petersson
Min finske bussförarkompis Leif i en Scaniabuss vid Volvo Torslanda i början på 80-talet.

Nu för tiden är det ju ännu fler som åker än när jag körde. Och nu har jag läst att en del kastar sten på bussar och spårvagnar!