brevet

Igår kväll åkte vi som vi brukar till min syster. Började att åka och hämta min faster. Det var inte sandat eller saltat så jag fick ta sats för att komma upp för den smala vägen upp till faster Kerstins stuga. När hon väl var installerad i framsätet med käpp och väskor var det bara att fortsätta i mörkret förbi Bergsjödal och längs Tiggarstigen. Det var ödsligt, inga andra bilar, inga djur bara tyst och stilla. Bilens strålkastarljus lyste upp snön på trädens grenar. Vid Norsesund tog vi vänster under järnvägen. Nu hade vi faktiskt fått den första bilen bakom oss. Nu var det en backe upp och precis efter Hedéns ödsliga villa så kom en älg uttravande från stigen från trollskogen och Ulvatjärn. I samma ögonblick kom en älg till och sedan en till. De var så stora och stiliga. De bara travade på utan att se sig om. Jag har sett älg förut i på Mösseberg  i Falköping, men de här såg större ut när de kom skridande i mörkret.
   Efter att ha stannat visade det sig att det var isgata. Kristina fick gå ur och putta. Föraren i bilen bakom måste sett älgarna också för han gick ur sin bil och erbjöd sig att hjälpa till att hjälpa till att putta. Men då hade bilen fått fäste i snön på mitten av vägen.

När vi kom till min syster ville hon veta vart de hade sprungit för hon ville också se älgarna. Juldagen var som vanligt med kalkon, vegetarisk paj, sill och plumpudding (christmas pudding). Hem gick det lättare. Det rullade på utför då och det var så vackert med med de mörka, snöiga och taniga grenarna längs tiggarstigen.

På morgonen på Juldagen när de rullade upp gardinen låg älgarna och åt rhododendron.