brevet

Har precis läst ut boken "Låtsas leva : självbiografiskt" av Sven Wernström. Det är en trevlig liten bok från 1998 och han skriver intressanta erfarenheter från föreläsningar han haft, inte minst reflektioner om bibliotekarier. Först några ord om skolan:

"Elevernas livlöshet återspeglade lärarnas livlöshet,

  Det slog mig att det fanns en tydlig skillnad mot en annan yrkeskår som jag träffade i jobbet, nämligen bibliotekarierna.

  Lärarhögskolorna tycktes dra till sej menlöst folk vars ambition verkade vara att inte ha åsikter om nånting och alltså uppfylla skolans krav på objektivitet.

   Bibliotekshögskolan tycktes locka vakna och livliga studenter som hade kunskapssökande och nyfikenhet i ryggmärgen.

   Det kunde ha med skolans och bibliotekens historia att göra.

   Skolan var ju en social kontrollapparat, skapad som en uppfostringsanstalt för arbetarklassens barn när kyrkan och religionen tappade sitt grepp  över folket mot mitten av artonhundratalet.

  Medan folkbiblioteken hade sina rötter i folkrörelserna och uppstod när frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen slog ihop sina boksamlingar till en folklig och åsiktsneutral kunskapsbank.

  Skolan har aldrig varit åsiktsneutral. Objektiviteten har varit sken och bedrägeri." (Sven Wernström. Låtsas leva s. 58)

"I slutet av sextiotalet såg det ändå lite hoppfullt ut. Jag hamnade i en rörelse som kallade sig SOL, Socialistiska skolarbetare.

  Det var i undersökandets och de alternativa studiernas tid./.../

  Lärarnas SOL dog men bibliotekariernas BiS levde vidare, det var dit jag ville komma. Det progressiva hade ingen plats i lärarkåren men var självklara för bibliotekarierna.

   Det förklarar också varför SAF ville krossa folkbiblioteken när sparandet och samhällsförstörelsen senare drog igång. Om folket berövades sitt kollektiva minne skulle avsvenskningen gå lättare. /.../ På biblioteken trivdes jag bättre. Där kunde jag träffa tjugo intresserade läsare och prata om mig själv en hel kväll och få betalt dessutom. Där kunde jag inbilla mig att jag betydde något." (IBID. s. 59)