Kortkatalogen
Tåget var i tid. Stod och väntade på tåget som jag gjort i så många gånger.
På spårvagnen träffade jag en pendlarkompis som är rekryterare.
-Nu med allt det här med klimatet kan jag inte flyga långt. 1989 reste jag jorden runt, sa jag.
-Hur reste du, frågade han.
-Ash, det var bara New York, Los Angeles, Thaiti, Nya Kaledonien, Nya Zeeland, Australien, Indonesien och Kina, sa jag.
-Vad tyckte du bäst om? frågade rekryteraren.
-... Kina kanske? Nej förresten Indonesien, det är ett muslimskt land där jag blev väldigt vänligt bemött.
Sedan vandrade jag med trötta steg hela vägen upp till jobbet.
Drog de sista korten i den gamla kortlådan. På torsdag börjar jag med periodika om allt går som det är tänkt. Kommer naturligtvis att sakna E.H. och Hans, men jag kommer säkert att träffa dem igen.
Tog en promenad till Valand. På treans spårvagn hamnade jag framför en skum person i min ålder som hälsade men som jag inte kände igen. Men att hälsa är ju trevligt. Eftersom jag inte hade med mig mat så år jag gick jag till New Dehli.
-Tjenare, hur är läget? frågade han som ser ut som ägaren.
-Jo, det är bra, hur är det själv? Lamm skulle jag vilja ha, sa jag.
-Och så vill du ha Coca Cola, sa servitören.
Hur kunde han komma ihåg det? Det är ju så många människor som cirkulerar här. Jag ser väl ensam och skum ut?
I Haga började jag med att skriva ut en artikel åt en lärare. Sedan kutade jag upp och lade artikeln i hennes fack.
Ibland får jag en känsla av hon avslöjar mig direkt som en... en vad jag nu är för något? En vinddriven själ?
Ringde Carl Palmer (namnet är fingerat) och bad honom byta några lysrörsarmaturer. När han kom och skulle titta på lamporna hade han med sig Paul Thompson (namnet är påhittat). Carl Palmer ska nämligen gå i pension om tio dagar. Tänka sig, han har ju alltid funnits där...
Två trevliga muslimska tjejer i en orkidéträdgård i Jakarta i Indonesien. Fotot taget när jag var i Indonesien 1989.